SEXTONDE KAPITLET.
Slut på leken.
Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod; ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig blindhet.»
När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig; snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det, som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen.
— Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att den vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han alltjämt väntade.
När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade Eric bittert:
— Försiktig — och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett så skört skal snart får rämna.
— Hvad menar grefven?
— Att jag väl inte kan ha långt igen.
— Jo, många år, skola vi hoppas.
— Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge?