— Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga »men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar, och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som vakar och tänker.
Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd, hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han ämnade betala med följande års export af virke.
Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också, att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och att han då skulle afstå från sitt ytliga lif.
Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan. Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt:
— Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten.
— Skall herr En lämna Bragehall? — Hon stirrade häpen på den undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. — Hvad är det ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert.
— Allt, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall är komplett under isen; det vill jag inte se på.
— Men det har ju varit goda år, herr En?
— Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå.
Gunvor var mycket blek.