— Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen möjlighet att reda saken?
— Den är mycket trasslig, grefvinnan.
— Men jag sätter gärna till mitt kapital.
— Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt.
— Herr En, jag sätter till allt, hör ni.
Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad.
— Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert trofasta nit, herr En.
— Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu?
— Ja, min man är för klen att orka med något arbete.
— Nu blir det också styft.