— Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå.
Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också, hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda!
— Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om — om detta trassel fortsatt, men nu — hans ärliga, fasta blick mötte hennes med beundran och tillgifvenhet — nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått igen fru Gunvor.
Hon räckte honom handen.
— Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar.
Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur många göromål dagen än gaf henne.
— Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag drog dig ut i societeten.
Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen.
— Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi båda skola få åldras i ro.