— Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än någonsin.
— Och jag — tröttare än någonsin.
— Men du blir nog bättre, Eric.
— Å ja, en gång.
— Kära min vän! — Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året af sitt äktenskap. — Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig.
— Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs. Solen har gifvit mig för skarpa strålar.
— Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den.
Han satt länge tyst. Slutligen sade han:
— Hur har du tänkt dig framtiden?
— Vår framtid?