— Ja.
— Som en lång, klar dag i kärlek och tro.
— Tro — på hvad?
— På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli verklighet.
— Och om jag i stället blir blind?
I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor, som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag.
— Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset.
— Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt.
Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma blick.
— Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången.