Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad, därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka:
— Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i skräpvrån.
Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man lät bli att kasta i skräpvrån?
Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna, som Karna berättat henne.
— Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar — från ett försegladt rum.
— Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen.
Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt, zigenaraktigt.
— Han kommer sorgsen — gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från en fest. Jag ser många, många tända ljus — och en — som tror sig vara den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger som ett mörkt töcken öfver hans väg — olyckor och bråddöd, ser det ut som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad blir han, men — får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver dem båda två.
Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur högt han älskade henne — och så — så skulle han väl kyssa henne ... På handen? Nej, det gjorde de fattiga. — På kinden? ... Det gjorde farmor. På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud, en att famna och älska och trygga sig till. Han skulle komma. Hon öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana grefve Haqvins blonda, blåögda typ.
Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref» snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att förtälja.