En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall.
Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste vant den stora, klara pikturen.
»Min kära, lilla flicka!
När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar — julaftonen — hoppas jag få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull fästmö. Farfar — som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla gamle grefven — längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte förkyler dig.
Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor
Margareta Eiden.»
Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket. Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart smycke om hennes hals och sagt:
— Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra!
Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck.
Brefvet lydde: