»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya titel för borgardöttrar).
Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt åtrår.
Eder vördnadsfullt tillgifne
Haqvin Brage.»
Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det, hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel, hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet hade väl legat i hennes egna händer.
Å, då måste han vara riddaren — måste, måste!
Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen.
Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man kunde väl vara en båld riddare, fast man skref — uselt. Man kunde väl älska så där — så där varmt, som hon drömt om, fast det ingenting tog sig ut på papperet.
Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga skrifvelser, ty — Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet:
Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara kärlek.