— Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska’ minsann leta upp kungkrabaten, ska’ hon få se, gullängeln.
— Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än.
— Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så’n fin herre ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu, när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade smekningen.
FEMTE KAPITLET.
Dansen går.
Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut i stora moln.
Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan». Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba:
En himmel målade
Gud under himlen;
Ögonen af kristall,
Kinderna af morgonrodnad,