Läpparna af rosor,
Munnen af behag.
Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet. För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig alltför ofta.
En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat på ett präktigt tjufpojksstreck för att få ha dessa orgier i fred för upptäckt.
— Vi skola allesammans agera den gråe mannen i det förseglade rummet, hade han föreslagit.
Ett briljant påhitt! De tre andra unga ädlingarna applåderade, och, fast Haqvins hjärna var för blöt att kunna taga några initiativ, gick han villigt in på att låta sig roas, som han visste det brukades i dessa kretsar. Fyra fotsida, askgråa kåpor hade anskaffats, och »spökena» smögo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret slagit tolf, upp till det förseglade rummet. Den tunga nyckeln hade gnisslat svagt ogillande i det rostiga låset, men efter en kort ansträngning lät den sig vridas om, och dörren gick upp.
Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk och hård, vek och varmhjärtad, som han var!
En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han, men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg. Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och stora han tänkt och drömt blef till tomma ax.
I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens vilda äfventyr, och damerna ryste — beundrande, men Eric själf kunde gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander.
Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en relik från den forna klosterkyrkan.