Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna, och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt spel baccarat.
Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad, tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen» i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse.
Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen på morgonen.
— Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras inne i Venusberget.
Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver hufvudet.
Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas, och nu — var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar.
Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!»
Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra, som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius’ visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer, han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde af ödet:
»Hur skön går ej solen ur böljorna opp!
Hur skimrar ej guldet på klippornas topp!