— Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner. Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden! I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg.
— Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst.
— I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa. Löjlig idé!
— Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur.
— Ja, hon är en riktig liten älfva.
— Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara.
— Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta honom med på en och annan gask.
— Klart — och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan!
— Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda dansen.
En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om hvarandra på det glatta golfvet.