Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de dock njuta af.
När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes.
Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och hviskade:
— Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen skall förgäfves vända sig till oss, säg?
Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss och ett:
— Du är så söt!
Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så mycket!
Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa. Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver hennes skälfvande läppar.
Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot henne.
— Hvad är det, Gunvor?