— Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi ska dansa kronan af bruden.
Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren och vindeltrappans mörka sväng.
— Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den grå mannen?
— Ja, fullt tydligt.
— Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven? Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt. Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får den åtrådda kronan.
Gunvor biföll med ett matt leende.
— Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin.
— Nej, han är just ingen värderik bekantskap.
Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande uttryck lät sig svingas rundt.
Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande välbehag.