SJÄTTE KAPITLET.
Alla de rosor röda.
De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till vänner och bekanta ville aldrig taga slut.
Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan.
— Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den excentriske grefven.
Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade skälmskt:
— Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta.
— Det är långt dit — ett år minst.
— Hvad gör det, när man väntar på den rätte!
Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod, men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen, följdt af bröllopsgästernas dånande:
— Lefve brudparet — länge lefve det!