— Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne.
Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en gäspning.
— Är du trött? frågade hon vänligt.
— Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden.
— Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut.
— Tycker du!
Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och näsvingarna vidgades betänkligt.
— Din stackare! — Gunvor skrattade — Sof du, annars falla visst ögonen igen af sig själfva.
— Tillåter du? frågade han lättad.
— Ja visst, bara jag slipper.