De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa resan.
Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare. Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på sak.
Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig förde ett förtroende vidare.
— Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig.
Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan.
— Inte mer än så, Fagerlin?
Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder, hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne. När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt:
— Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här. Jag — jag är rädd.
Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri.