Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick, och Gunvor vände häftigt bort ansiktet.

— Se så! — Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. — Jag kysser min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart! Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? — Han släppte henne tvärt och tillade vresigt: — Jag trodde, att du var ett förståndigt fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor lärt dig.

Gunvor brusade upp.

— Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig.

— Förgå? — Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett kluckande skratt. — Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag skall sofva.

Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig förmått — inte ens som barn hade Gunvor skvallrat — och dessutom var det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående. Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla fall ej var ett så lättuktadt barn.

Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den, som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo:

»O gud, välsigna dessa hjärtan,

helga dessa vänners band! ...»

Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord: