»... vara allt i lust och nöd,
vara ett i lif och död.»
Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande begrepp som — stora världen.
— Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari.
Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan, som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. —
*
Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna, mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och ljust.
— En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam, hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. — Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast man åker.
— Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön, men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam — nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset.
Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer, satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var, fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål.