— Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall gärna ställa till bröllop.
— Å, grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodröd. Hvarför hade hon gifvit denna förnäma främling, en af hans jämlikar, sin hemlighet. Var det därför, att hon lockade så vänligt med sin klara, mjuka stämma, och därför att Amelie eljest alltid måste pressa smärtan fast inom sig, den gnagande ångesten öfver att han, som utgjort hennes korta, otillåtna, men så härliga lyckodröm, rest utan ett ord till farväl, och förgäfves hade hon väntat bud eller bref. Han hade väl »lekt», som det glada uttrycket löd, med den lilla cigarrflickan, »lekt»; den leken skulle visst ge henne döden.
Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. När de gått, reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes ögon strålade af den oförvägna idé, hvilken plötsligt runnit upp i hennes hjärna.
— Är ni ledig om söndag eftermiddag? frågade hon.
— Ja, från fyra till sju.
— Ni åker skidor, förstås.
— Ja-a. — Amelie kunde ej hindra att en glimt af skälfvande glädje upplyste hennes ansikte, och ändå var det ju omöjligt, alldeles omöjligt ...
— Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge!
Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller blygt motsagd.
Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande, värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt.