Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam.
— Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig, men inte kan du själf — låt en af tjänstfolket.
— Nej, tant, det är en fin, bildad flicka.
— Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk, men utanför den är hon luft för oss.
— Inte för mig.
— Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för oss.
— Stora världen borde väl framför allt vara storsint.
— Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska’ tala om något annat. Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta Gunvor ha för klänning på Amaranten?
Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade häftigt:
— Skall tant göra upp det, som uteslutande rör mig, med min man?