— Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän? du får nog dansa med kronprinsen.
Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet, sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor.
— Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i att jag åker skidor med Amelie Sterner?
— Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta barn.
— Hvem kan stöta sig på det?
— Hela societeten.
Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt:
— Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder, vet societeten det?
— Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är en ära att tillhöra den.
— Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt hätskt öfvermod mot angreppet.