Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka nästippen, men förlorade inte fattningen.
— Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig värdig sin ställning, har man bara ett att säga: en parveny! Au revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om torsdag.
Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit mest förödmjukad.
Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade, att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en stund, utbrast han brutalt:
— Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt?
— Din grandtant retade mig.
— Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru, grefvinnan Brage, något så opassande?
— Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan den.
— Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar.
— Du?