— Ja, jag, din man!
Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda omyndighet.
— Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där mer.
— Du skickar naturligtvis betjänten.
— Nej, nej, då får Beat-Sofi gå.
— Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men först få vi båda fara till grandtant.
— Inte jag.
— Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten.
— Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda.
— Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att klarera saken med mamsellen.