Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då han var rädd, att hon skulle förkyla sig.
Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag föras bort i hvirfveln af nöjen.
Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom kvällarna ljusnade och längdes.
Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han haft »en förbaskad otur igen».
En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor.
— Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade han myndigt.
— Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha ingenting att lefva af.
— Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor?
— Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till de fattiga, men du ville inte.
— Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd slösar bort stora summor.