— Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.
I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.
— Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de gamla?
— Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.
— Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.
— Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar, när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har en liten grefve.
Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.
— Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen till folkskolbarnens examen.
— Det struntar jag i. — Han gäspade ogeneradt. — Det borde väl vara lunchdags snart.
— Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.