— Det hörs, att du kommer från — hä — från de breda lagren, Gunvor, du idisslar jämt om folket och folket.
— Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte, och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt.
— Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte.
— Din dressyr är möjligen inte den rätta. — Men vi komma alldeles från ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna.
— Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna, och då få de, hvad de behöfva.
— Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.
— Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet.
— Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga» afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två saker: frisk luft och ordnade begrepp.
— Gunvor — farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin drottninghållning. — Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha tagit det i arf, ty hänsyn är en grundval för verklig bildning, likaså själfbehärskning.
Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt: