— Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!
— Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du, Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du vill såra någon.
Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått sig och gick långsamt fram till sin man:
— Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns ingen hjärtlighet i denna rörelse.
*
En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.
Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en människa, som förstod henne.
Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne.
— Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte känner.
Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad, sin längtan tillfredsställd?