Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i denna hägnade lyckovärld att göra?
Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.
Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i detsamma ut på trappan.
— God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!
— Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...
— Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och — toddybrickan.
— En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?
— Ja, säkert.
— Hvad säger unga grefvinnan om det?
— Det frågar hon inte efter. Hon har sina högre intressen, som hin måtte ta för resten.