Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning detta vållat henne.
Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.
— Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera slottets ande, den grå mannen.
— Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket blef alldeles vettskrämdt.
— Verkligen! — Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. — Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och försvinna.
— Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor.
— Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade rummet?
— Nej, aldrig.
— Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.
— Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin. Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.