— Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?
Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt med alla sina skiftningar i den belysningen.
— Nej, svarade Gunvor likgiltigt.
— Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad skulle ni i det förseglade rummet att göra?
— Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.
— Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår glada lek, Haqvin?
— Ja-a, nu är det ju så längesedan.
Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta, sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna. Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af drömmens vekhet.
Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin köttiga hand.
— Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade spelat bort en rund summa.