Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. — Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig vakt, där bedrägeriet vill fram.
Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:
— Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig själf fågelfri för flere år.
— Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?
Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han log och skakade på hufvudet.
— Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man ej vara tillbakadragen.
— Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och strålande klart, just den rätta stämningen.
— Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det förflutnas skuggor.
— Tror fru Eiden på spöken?
— Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad, ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt.