Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.
— Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet. Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå bittrare än tunga minnen.
— Hvad då?
Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och förståelse i Eric Gyldenlos blick.
Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon:
— Jag menar: gäckadt hopp.
Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: — Har grefven lust att gå ett slag i parken, innan det blir skumt?
— Ja, med nöje.
— Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade hon med höjd röst.
Han såg upp.