Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.
De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru något upprörd stämma:
»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en fridstörare ...»
»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I skyndsamligen draga hädan.»
De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han återtog:
»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»
»Min ära — hertigen — hvad menar I?»
»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»
»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar, herr riksmarskalk.»
Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut, adresseradt till hertigen.