»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina fjät. Jag vill bli fri — och jag skall bli det.»
Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade ekedörrar.
Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie inträdde oanmäld.
Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med honom.
»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»
Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.
»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»
»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»
»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför långt afstånd alstrar glömska ...
Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från bänken; de — mina fyrfota favoriter — få den plats, jag aldrig ärnar gifva någon man: den vid mina fötter.»