Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett tungfotadt tyskt ord.
Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga, obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt, att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något säflige Stiernhielm.
De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens öfvermän.
Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af försynen rikast begåfvade kvinna.
Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som en djupögd Minerva.
»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande efter drottningens lifliga framställning.
Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:
»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem sitta inringade, darrande för sina arma lif.»
Salmasius inföll:
»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i fred.»