*
Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla talade de om ljusets seger öfver mörkret.
I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna. Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.
Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade fått en gul, torr blekhet.
Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.
Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:
»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig, men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»
Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag, samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på snillrika infall och djärfva tankehugskott.
Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom hennes favorithundar.
Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under den svarta, rakklippta luggen.