»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta —»
»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så stark, att I icke mäktar slita eder lös — törhända icke heller åstundar det.»
»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»
»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att lyckas. Säg mig nu blott — så att jag ej må svikta, när det stora steget skall tagas — får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»
»Ja,» sade hon kort, »och till dess — lef väl!»
Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som lurande, tjusande kattögon.
Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.
»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta honom åter vid närmaste skjutshåll.»
Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.
På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.