»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld för stämplingar mot riket och arffursten.
»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»
»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»
»Så säg fort!»
»Arnold Messenius.»
»Min salig faders gamle fiende?»
»Nej — sonen.»
»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»
»Skall ske, eders majestät.»
De la Gardie bugade djupt.