Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till dörren, hejdade hon honom:
»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller mig för i denna skrift?»
Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge. Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig själf. Han sade med värme:
»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att allt i smädeskriften är uppdiktad lögn.»
»Mitt slöseri — har I förmärkt det?»
»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»
»Min nöjeslystnad?»
»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»
Kristina log vemodigt.
»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för edra ämabla ord och nu — lef väl.»