När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa till stoftkorn.
Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne. Hon hade blifvit dömd! — Hon hade fel, som en liten junker vågade syna i sömmarna! Hon — Kristina! — hvilken som fyraårigt barn väckte alla ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord. Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas tillbaka — och hon skulle ha fel? — Fel, som människor vågade peka fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes höja sig till henne, Herrens smorda! — Och ändå — när hon nu tänkte på det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige, fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att blifva kvitt ansvaret.
När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes tankar, för kallt för hennes känslor och dock — älskadt som arf efter hennes höge fader.
Dessa seder och bruk plågade henne — stora i mat och dryck, begifna på kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till tankar — snara till knytnäfskamp! — Och religionen! Hon stannade plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder. Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när kvällen kommer — ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock manande till ro. Men för henne — kvinnan — på en mans plats — var den ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta begärde hetare böner, och därför —
Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina läppar.
»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt hugnad — och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras handlingars abc-bok.»
Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan genomisade hennes lemmar.
*
Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.
De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att förkunna om denna märkliga händelse.