Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.
Och i dag — samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp sig på Stortorget — stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla att läsa på ett plakat invid skampålen.
Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.
Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han befriad från tuktan.
Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.
Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: — »då han blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät, hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas och handen sedan naglas vid kåken.» —
»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.
Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:
»Han lider detta för min skull.»
»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med honom att skaffa.»