»Jag frestade honom.»
Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med släpande steg.
Fadern inföll barskt:
»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt hjärta främmande.»
»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»
»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»
Märta stirrade rakt framför sig.
»Där vore min plats.»
»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»
Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden tycktes stelnad öfver kindknotorna.