»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»
»Hvad vill du där?»
»Jag vill tala med drottningen.»
»Hur skulle det gå till?»
»Spörj icke — uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»
Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.
»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det gäller ett människolif.»
»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags, men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte Knut.»
Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet slocknade i de stora, vidöppna ögonen.