Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen, som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda, blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig, groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring beryktade »morgonstjärnorna».
Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas, halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.
»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid Västerlånggatan.
»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge Messenius miste lifhanken — kärlek förstås!»
»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»
»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn — hör, hur han vrålar!»
Doulmet vände sig bort och mumlade:
»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat ömhet för de olycklige.»
»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och dess lagar?»
»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och föraktade uppkomlingarne — medan han väntade på adelsbrefvet.