Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade dragit till sina gårdar.
Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade till dem.
En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig sysselsättning på denna glödheta dag.
Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig framom kavaljerernas hästar.
»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen, och I skall få att veta allt I åstundar.»
»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig mildhet, inföll ifrigt:
»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes tal.»
»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung tillstädjer icke slikt slöseri.»
Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort den krona I nu bär.»
Kristina ryckte till.