»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.
Claes Tott var nog djärf att infalla:
»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius —»
»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade Bourdelot skrattande.
Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och orakelord i brokigt virrvarr.
Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som tassade omkring kungaborgen.
»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,» hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta, att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så länge I kör med lyckans spann.»
Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:
»Vet hut, käring!»
Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad ondt och farligt var.