Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.
Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.
Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.
Kristina stödde sig lätt mot sin medicus’ arm, när hon nu gick uppför trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.
Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren, där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en enda.
Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara: omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första kvinna.
Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm. Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och spöklikt som de visat sig.
Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna pappersarket, och han måste schasa bort dem.
Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.
Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna genast afbröt sitt bråda lopp: