»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,» brast drottningen ut.
»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken spådom sviker icke.»
»Kom hit!»
Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun, röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.
»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»
II.
Guldkonungens dotter.
»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.
En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern och stänkte bläck högt upp på fingrarna.
Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.
»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig, Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade energiskt på vaxet.